Oj vad inspirerande det är att följa landslaget i fotboll när det går som det går just nu. Att se ett kollektiv synka ihop som bäst när det gäller är bland det häftigaste att se.

Jag älskar ju fotbollsspelaren Zlatan och hoppades in i det sista att han skulle haka på. Men det är bara att inse att det totala resultatet hade aldrig blivit bättre med Mr Z på plan. Av det enkla skälet att han kräver att vara i centrum och är så pass stark i sin karaktär att övriga underordnar sig och via det blir passiva och väntar på att ”han” ska fixa det. Det hade man kunnat korrigera med en stark ledare, om det bara gällt att få gruppen att sluta agera så. Problemet är att Z vill ha det så och i princip kräver det.

Många gånger fixar han det och vinner matcher åt sina lag på dom mest fantastiska sätt, det hade han gjort i detta VM också men det hade inte räckt till ett lika bra totalt resultat.

Det ultimata hade ju varit att haft Z som en joker på bänken, en att slänga in i minut 65 om det kollektiva inte gett resultat. När det låser sig och det behövs starka individuella insatser för ett bra resultat. Ultimat men omöjligt. Dels skulle aldrig Z acceptera en sån roll ens om han var 90 bast. Dels skulle det bli en konstant frågeställning från media och fans som skulle stjäla mycket fokus och energi.

I en fysisk sport som fotboll där det även handlar om synkronisering, samspel och förståelse kan man komma långt om samtliga ställer upp till 100% på samma ide. Inte nödvändigtvis den bästa iden men samma. Det går men är långt mycket svårare än man kan tro, det räcker att typ två fuskar lite så blir det ödesdigra ringar på vattnet i den gemensamma planen. Det skapar irritation som i sin tur ökar farten på dessa ringar. Sverige är generellt bra på detta i flera lagsporter, det är inget nytt. Har man som Spanien, typ 6-7 spelare i klassen världsspelare så löser den individuella skickligheten det mesta ändå men Sverige har aldrig och kommer aldrig att ha det. I ett decennium hade vi en världsspelare som i sina klubblag hade dom där lekkamraterna på högsta nivå, i landslaget hade han behövt förstå att kollektivet kunde gjort att hans landslagskarriär blivit ännu bättre resultatmässigt. Men då hade han behövt underkasta sig det och tyvärr verkar han uppfatta den egenskapen som en svaghet. Det kan det säkert vara om man ska slå sig fram i topplagen i toppligorna i kampen mot andra världsstjärnor. Men i ett Svenskt landslag är förutsättningarna och möjligheterna något helt annat. Det är från nu bevisat.

Det får mig att vilja göra jämförelsen med Boule. Hur kämpar man där? Hur fungerar det där med en spelare som är klart skickligare och bättre än övriga i laget?

Det första jag tänker är att det är väldigt stor skillnad på lagspelet i Boule mot tex fotboll men ändå inte. I Boule så har alla spelare lika många tekniska utföranden. I fotboll har inte alla lika många pass eller avslut eller nickar tex. Defensiva specialister och offensiva specialister är likheter men man får inte mer att göra i boule rent fysiskt eller tekniskt oavsett. Varje spelare har två kast per omgång, alla måste leverera i princip. I fotboll kan du ju välja bort att spela på en kant som går trögt och spela betydligt mer på den andra tex. Du kan välja att spela över mittfältet om alla där vaknat med träben på morgonen osv. Du kan inte hoppa över en spelare eller lagdel i Boule. Det gör att en spelare som verkligen är mycket bättre än övriga gör stor skillnad i Boule men ändå inte, motståndaren kan inte markera bort den, dom kan inte stänga ner den rent fysiskt. Det är det som gör att den spelaren kan trolla för laget i varje omgång.

Men man är mer beroende av övriga laget i boule. Om den där superbra spelaren agerar på ett sätt som trycker ner övriga i laget, ja då kommer matchen förmodligen förloras ändå. Om den däremot lyfter övriga så kollektivet blir starkare, ja då blir resultatet förmodligen jävligt mycket bättre. Det kanske är ännu viktigare i Boule just av den anledningen att övriga laget har lika många kulor att kasta.

Där ligger ju helt plötsligt likheten med Z läget i ett Svenskt landslag i fotboll. I dom lag där alla är på toppnivå, tex Franska landslaget i Boule så är alla så skickliga att gruppdynamiken och taktiken inte är lika avgörande. Typ som i Z:as klubblag. Men sätter du in Dylan med två mediokra spelare så är han extremt beroende av vad som händer med lagets övriga fyra kulor. Visst han kommer vara jobbig för motståndaren ändå och briljera mellan varven men han vinner inte matchen om övriga laget kastar 50% av kulorna i sjön. Precis det Z borde förstått var/är förutsättningarna i ett Svenskt landslag i fotboll.

Dylan Rocher.

Hur kämpar man i boule då?

Man kan ju inte löpa igång sig, man kan ju inte tackla bort motståndarna. Så är det ju i fotboll och hockey eller innebandy. Man kan ta adrenalinet och göra nytta för laget även om det tekniska strular för dagen. Dom gånger jag själv hade en dålig dag så var lösningen att få upp pulsen, få upp aggressiviteten och att rent fysiskt jobba sig in i matchen. I boule är det i princip tvärtom. Få ned pulsen, öka fokus, noggrannhet osv.  

Att kämpa i boule handlar om att pusha övriga laget när dom kulorna kastas, det handlar om att visa ett stort fokus och lugn i sina egna kast, det handlar om att få sig själv och övriga laget att se det positiva, att verkligen gripa efter dom halmstrån som finns kvar för att kunna vinna matchen.

Det är svårt. Jag har ju i 30 år präglats av egenskaper som inte är så gynnsamma i boule. Fart, puls, kontakt och såna saker. Det är frustrerande för mig när det tekniska inte funkar och jag inte kan hjälpa laget med att tex tackla ner motståndarens bästa spelare eller bara kliva in och ta hans skott med nyllet. Det skulle vara snyggt det, stoppa Wiedes skott med näsan och sen med blodet sprutande tackla Rille så dom får hämta han i cafeterian. Då är det nog färdigspelat för herr Blom.

I den kampen med mig själv så kan jag bli lite lågmäld när mitt egna spel inte fungerar. Jag jobbar på det och oftast kommer jag till sist tillbaka och försöker jobba igång laget, det blir bättre och bättre. Sen kanske man kan vända på det. I det läget så kanske det är mer laget som ska lyfta mig och inte tvärtom. Men att kämpa i boule är mycket svårare än i tex fotboll tycker jag. Att kämpa fysiskt är enkelt , att kämpa mentalt är svårt, framför allt om det brinner i kroppen av frustration när det tekniska inte infinner sig. Men jag hatar att förlora så det är bara att fortsätta nöta mot den höga pulsen, mot den brinnande känslan av att fysiskt vilja ändra matchbilden, mot något jag matats med i 30 år.

Nästa tillfälle att jobba på det blir nu i Varberg. Det är en av Sveriges bästa och roligaste tävlingar. I princip hela Elitsverige är där plus några bra lag från andra länder. Lirar trippeln med min gamla vapendragare Lillen och talangen Rasmus, det ska bli riktigt kul. På söndagen ska jag släpa runt på Rille, det är ett tungt jobb men nån måste göra det. Nä, jag är laddad för det, ska bli kul och inspirerande att spela med Sveriges kanske mest kompletta spelare. Och nej Rille, jag tänker inte stoppa Wiedes skott med nyllet, det var bara en liknelse. Kanske hade jag gjort det för 10 år sen men man blir ju klokare med åren.

Förhoppningsvis är jag gladare på Söndag.

//RB