Det har ju precis varit ett ungdomsläger i Nynäshamn. Elogen för detta måste gå till både Svenska och Stockholms bouleförbund som bidragit med pengar och personal. Hammarby boule eller Niklas Holmström som han heter. Några hängivna föräldrar och ledare som är på plats och sliter 24/7. Sen var vi några som kom dit och tränade och pratade med kidsen. Det var Leo (Sörbyängen), Rasmus (Boulero) och sen jag (Sibirien).
Allas vår insats verkar ha varit av godo. Jag var nere ett par kvällar och kastade lite med kidsen och sen hade jag ett tretimmars pass på Söndagen med dom, dom verkar ha haft 4 grymma dagar i Nynäshamn.
Rent tekniskt var ju några av dom redan så långt fram så man nästan trillade omkull. Nu handlar ju boule/Petanque eller idrott generellt om så väldigt mycket mer än det tekniska. Men det är en av dom stora plattformarna att stå på för att i slutändan kunna bli riktigt bra.
Det intressanta med boule och styrkan med denna idrott är ju att det blandas med åldrar och kön på ett sätt väldigt få andra idrotter klarar av att göra. Här var det ungdomar/kids från 7 till 17 bast, blandat killar och tjejer.
Dom lirade boule, åkte båt till Nåttarö, badade, käkade tillsammans och hade fyra grymma dagar. Detta kan jag rekommendera till er som har kids. Åk med dom på detta, det är så mycket mer värden utöver själva boulen. Jag ska i alla fall försöka övertyga båda mina grabbar att åka nästa år. Vi får se om jag lyckas. Om det blir en repris i Stockholmsområdet eller någon annanstans det får vi se, men oavsett så är det värt resan för era kids.
Jag pratade mycket om det jag lärt mig på min egna bouleresa. Jag startade ju upp den med att fokusera nästan enbart på resultaten. Det renderade i frustration, ilska och tjurighet och väldigt få bra resultat. Jag har ju lärt mig den hårda vägen hur man faktisk ska och bör tänka och agera. Det handlar ju faktiskt om att utföra kasten och matchen på bästa sätt, om jag är inne i prestationen och i varje kast så kommer förmodligen resultatet som en svans på det. Det pratade jag en del om. Vi tränade lite på det också. Det är ju något jag får påminna mig själv om hela tiden, det är ingenting som finns naturligt för mig. Men jag är övertygad om att det är den vägen man måste ta.
En annan sak jag pratade om var hur det faktiskt fungerar rent fysiskt när vi kastar. Hur viktig fokuseringen faktisk är. Armen kan ju inte röra sig själv. Den får ju signaler via nervsystemet, signalerna kommer ju från hjärnan. Hjärnan sitter ju inne i huvet så den kan inte ha någon vetskap om vad jag håller på med. Alltså behöver den information. Det får den från ögat. Så om jag fokuserar riktigt bra så lämnar jag bättre information om avstånd, riktning osv till hjärnan. Då kan den skicka rätt signaler till armen som sen ska utföra rörelsen.
Utöver det så måste man repetera detta sjukt mycket så man får så täta nervbanor som möjligt. Det brukar i folkmun kallas för muskelminne. Ju tätare ju tydligare signal. Det är det som sen gör att spelare som lirat mycket tidigare fortfarande kan vara sjukt bra och kommer tillbaka ganska snabbt om dom väljer att börja träna igen. Dom har repeterat detta så mycket så kroppens kunskap om dessa signaler och rörelser behöver bara rostas av lite. Har man en gång gjort det otroliga arbetet som krävs så ligger det där, men det behöver underhåll och rosten måste hållas borta.
Jag pratade en del om alternativ träning. Vad kan man göra mer som förstärker kedjan med fokus, öga, hjärna, nervbana, arm? Det finns massor, kasta pil (dart), Bowling, Basketkast, kasta ihoprullade strumpor på olika saker inomhus osv.
Hann även med att prata lite om hur man kan träna och motivera sig när det handlar om ensamträning. För det är ju mycket av den varan om man ska utvecklas.
Det var kul och kidsen är grymma. Det här kan jag tänka mig att göra igen.
//RB